Jag lever

Japp, jag lever faktiskt även om blogginläggen är tunna. Livet som heltidsarbetande småbarnsmamma är igång igen och dagarna och veckorna säger svisch. På ett sätt är det skönt att vara tillbaka i vardagen igen med lite mer rutiner o skillnad på helg och vardag. Men samtidigt är det svårt att få tiden att räcka till. Just nu försöker vi lägga ledig tid på att få färdigmålat huset. Men på kvällstid kommer man inte långt plus att det oftast bara är en av oss som kan måla. Men det börjar närma sig slutet förutom att vi nog kommer behöva ställning till det högsta.

Filippa var överlycklig över att få börja på dagis igen. Hon hade börjat prata om alla barnen de sista dagarna. Tyvärr var det ju lite snopet att komma ner till dagis i måndags bara. Det satt en lapp på dörren att det var stängt och att vi skulle gå till nästa hus. Ok, in på gården jämte och in till helt främmande lokaler och två främmande fröknar. Det visade sig att det varit så få barn som skulle börja denna vecka så de slog ihop det. Filippa var allt lite chockad och stirrade mest och fattade nog inget när vi lämnade av henne. Mammahjärtat värkte en smula och det gjorde ont att lämna henne till helt nytt folk. Men efter samtal till dagis för att kolla läget på fm, så hade det gått kanon. Veckan har fortsatt likadant och den lilla tjej som innan har varit tokledsen så fort det varit ny personal har nog vuxit till sig rejält under sommaren. För hon har inte brytt sig om vem som jobbat och knappt velat gå hem på em. Sen är hon mäkta stolt över att vara på "stora dagis och stora gården" me.

Nu är soffan intagen med chips och dippskålen framför. Fredagskväll är inte dumt och sängen lockar nog hyfsat tidigt ikväll. Har jobbat in lite flex på morgnarna nu så idag började jag 16.15. Känns allt i ögonen nu fast det är det värt för att kunna gå hem tre några dagar i veckan.

För att det ska bli lite livat i ett så långt babblande inlägg så kommer en bild på min coola tjej. =)