Söndagsångest

I morgon börjar vardagen på riktigt. Filippa ska till dagis vid halv åtta och hämtas efter tre. Vid den tiden på morgonen är de på stora avdelningen och hennes inskolningsfröken Annika kommer inte förrän halv nio. Det är inte utan att denna mamman har lite ångest för i morgon. Känns så grymt att lämna henne till några hon knappt träffat. I fredags när jag lämnade henne blev hon såå ledsen. Annika kunde knappt hålla henne utan hon bara ålade sig för att komma loss. Jag gick med en stor klump i halsen. När jag kommit ut i bilen, så kom tårarna. Annika hade ringt sen och sagt att hon lugnat sig ganska fort och sen hade somnat ute i sin vagn, vilket kändes skönt att veta. Håller tummar och tår för att det ska gå bra i morgon, jag känner mig så hemsk. Jag har sagt att Ea måste följa med och lämna i morgon första dagen, ifall jag börjar lipa eller nåt. Jag blir så jäkla förbannad på mig själv när det gäller sånna här situationer, jag har ingen spärr utan skulle lika gärna börja lipa därinne framför min ledsna tjej. Förbaskat att man ska vara en sån lipsill. I fredags när jag hämtade blev jag tårögd bara av hela situationen. Min stora tjej på dagis, som inte var ledsen längre utan drog in mig och skulle visa massa grejer. Ja det mesta som gäller Filippa får mig att börja böla, ibland räcker det med att jag tittar på henne så kommer tårarna.. Min fina fina tjej!