Igår var det dags för studiebesök på förlossningen. Det var allt lite pirrigt när vi ringde på klockan.. tankar som "tänk nästa gång vi står " kom helt klart upp i huvudet.. Vi fick en privat visning med min aurorabarnmorska, så det var bara vi tre, vilket kändes jätteskönt. Hon gick verkligen igenom allt in i minsta detalj. Jag fick ligga i sängen, prova fotstöd, handtag, lustgas, m.m. Hon visade ctg apparaten och berättade om hela förloppet.. Så nu kan vi allt..=)
Men när hon kom till slutet dvs.. " sen får du upp barnet på bröstet och så får ni själva kolla vad det blev "m.m. då kändes allt väldigt stort och då kunde den gravida böljocken inte hålla sig längre utan då kom tårarna ännu en gång. Allt blev så verkligt när man låg där fast ändå inte greppbart, snart har vi vårt lilla pyre här och allt känns helt ofattbart.
Jag förstår inte det här med mitt bölande.. har aldrig varit med om hur svårt det kan vara att INTE böla.. det är som att bara öppna en kran, går inte ens försöka hejda det, ok jag har alltid varit en känslig person och har lätt för att gråta men nu är det ju helt extremt.. jaja det är väl övergående, det är ju tur att man har nåt att skylla på när tårarna sprutar kors och tvärs i alla fall.. =)
Men tiden rusade i allafall på och en och en halvtimme senare så lämnade vi förlossningen för den här gången.. Jag känner mig relativt lugn och har fått lite "jäklarannamma" av dom här träffarna. Sen när man är i slutskedet nu så börjar jag faktiskt längta rätt rejält till den dan allt är över och man får bli sig själv igen, utan ryggont, sammandragningar, andningssvårigheter, illamående, matthet. m.m...listan kan bli lång. Så nu är det bara väskan med som ska packas så småningom sen är vi redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar