Igår skulle jag haft ledig fredag och vilat min höfter efter de tuffa ståpassen, men på torsdagskvällen ringde de från dagiset där jag ska jobba nu i tre veckor och hade fullkomlig kris, de var tre "man" kort och snäll som jag är hade jag inte mage att säga nej. Jag kände mig ju bättre efter att ha vilat under eftermiddagen och tänkte att fem timmar ska jag väl klara av.
Men det gick i ett hela tiden, dukning, uppläggning, äta, torka bord (som är minismå och man får gå böjd- aj), ladda diskmaskinen, diska, sopa/torka golv m.m. på två avdelningar. Ja tiden bara rann iväg och sen var det nya tag för då var det dags att börja med mellanmålet. Städa klart det sista och diska och torka bord och golv en gång till.. sen tio min i fyra, "20 min övertid". så blänkte det kan jag säga.. jag har ju svårt att göra jobb halvdant... Så jag var nöjd med min insatts när jag gick därifrån, helt förlamad av trötthet och med ett par höfter som inte var av denna värld, det var myrsteg till bilen, med tårarna brännade under ögonlocken.
Resten av kvällen tillbringades i soffan, så fort jag försökte resa mig upp, så knakade det till på nåt ställe och det bara låste sig och benet nästan vek sig.. Efter att ha gått några steg så var jag igång så sakta igen.. På måndag är det äntligen dags för barnmorskan och då ska jag höra om jag inte kan få sånt där bälte. Det kanske kommer underlätta lite i alla fall nu när jag ska stå och gå i några veckor.
Idag efter en natts sömn känns det helt ok förutom lite molande och sen alla knäppningar och knakningar så fort jag reser mig upp. Så idag blir det till att ta det ganska lungt och inte förvärra det hela.
Ett helt inlägg av klagande, men det känns skönt att få tycka lite synd om sig själv ibland.. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar